Min Mormor!
Mitt hjärta blöder…..
Idag är det en vecka sedan min mormor somnade in och vi har tänt ett ljus som brinner för dig!
Jag har ett stort hål i mitt hjärta och känslan av att hon inte finns längre gör mig enormt ledsen.
Du fattas mig enormt mycket och saknade är stor och fullständigt total.
Det gör så jävla ont.
Det är tur att man har alla fina minnen och upplevelser kvar.
Det kan ingen ta ifrån mig.
Vi var där för mormor hela veckan och de sista 2 dygnen innan hon dog.
Man visste ju om att slutet var nära men hon kämpade i hela 9 dgr och någonstans trodde jag kanske att det skulle gå och rädda henne fastän det ändå inte gått.
Man har ju bävat för den här dagen och nu var den här.
För varje dag som gick och man var där och höll henne i handen och pratade med henne så märkte man ju att andningen blev sämre och sämre och man visste oxå att slutet var nära.
Natten innan hon dog så var det jätte långt imellan andetagen och ett av andetagen var så långt så jag fick fullständigt panik och ryckte tag i henne så hon skulle komma tillbaka och det gjorde hon då.
Jag ville ju inte hon skulle somna in, ville inte hon skulle släppa taget men förstod ändå att hon skulle göra det för eller senare.
Men det går ju ALDRIG att förberedda sig på att ta farväl av någon man älskar så mycket.
Sedan på lördags kvällen den 15 maj så somnade hon in.........
*
Att vakna upp på söndagsmorgonen och inte få åka in till henne då man vaknade kändes jätte konstigt, det var en mycket märklig känsla.
När jag satt där i rummet och skulle ta farväl av mormor så ville liksom inte kroppen min hänga med och jag hade otroligt svårt att lämna rummet, ville liksom placera mig i stolen bredvid så som vi gjort alla andra dagar och nätter då vi vakat över henne och sitta där fast hon inte andades längre.
Jag ville verkligen inte lämna henne där själv…. men någonstans i hjärnan så förstår man ju att man måste ju säga farväl och lämna henne där hon låg och när jag gick ut genom dörren första gången så kunde jag inte säga farväl.
Gick ut i korridoren och möttes av underbara sköterskan H och hon pratade med mig och sedan gick jag in igen och tog farväl.
Gick återigen ut ur rummet och det var sista gången jag skulle få se mormor.
Försökte tänka på att vi ses igen så småningom, det är jag säker på att vi gör.
När jag blundar så ser jag henne framför mig, jag ser hennes djupa stilla andetag, jag ser också andra många fina minnesbilder från förr och nu. Jag känner fortfarande hennes hand i min hand.
Älskade mormor DU kommer alltid finnas i mitt hjärta!
♥
♥
Malin
Kommentarer
Postat av: Annika
åååååååhhh....jag vet precis vad du går igenom...sorg är en kämpig sak men som måste gås igenom...tänker på dig och skänker ikväll en tanke till dig och din familj. kramar
Postat av: Jenny
Beklagar sorgen och sänder en tanke. Kramar
Postat av: D
Stor kram, Malin!
Postat av: Viola Vamp
Jag beklagar verkligen förlusten.
Kram!
Postat av: Ka
Kramar om dig*
Svår känsla.
Tänker på dig.
Pappa har ju varit dålig i 2½ år nu och för en timme sedan ringde mam från akuten att nu e han där o mår inte bra.
Jag stänger mig känner jag. för det är så ofattbart att kanske ..kanske slutar det inte bra!
Kram igen!
Postat av: Malin
ÅTERIGEN TILL ER ALLA.......STORT TACK FÖR ER OMTANKE!!!!!! KRAM PÅ ER....
Postat av: Ka
Tack för dina ord med på bloggen tbx!...Tydligen så får man "bara" försöka andas och ta en timme i taget :(
love o kram
Trackback
Mitt hjärta blöder…..
Idag är det en vecka sedan min mormor somnade in och vi har tänt ett ljus som brinner för dig!
Jag har ett stort hål i mitt hjärta och känslan av att hon inte finns längre gör mig enormt ledsen.
Du fattas mig enormt mycket och saknade är stor och fullständigt total.
Det gör så jävla ont.
Det är tur att man har alla fina minnen och upplevelser kvar.
Det kan ingen ta ifrån mig.
Vi var där för mormor hela veckan och de sista 2 dygnen innan hon dog.
Man visste ju om att slutet var nära men hon kämpade i hela 9 dgr och någonstans trodde jag kanske att det skulle gå och rädda henne fastän det ändå inte gått.
Man har ju bävat för den här dagen och nu var den här.
För varje dag som gick och man var där och höll henne i handen och pratade med henne så märkte man ju att andningen blev sämre och sämre och man visste oxå att slutet var nära.
Natten innan hon dog så var det jätte långt imellan andetagen och ett av andetagen var så långt så jag fick fullständigt panik och ryckte tag i henne så hon skulle komma tillbaka och det gjorde hon då.
Jag ville ju inte hon skulle somna in, ville inte hon skulle släppa taget men förstod ändå att hon skulle göra det för eller senare.
Men det går ju ALDRIG att förberedda sig på att ta farväl av någon man älskar så mycket.
Sedan på lördags kvällen den 15 maj så somnade hon in.........
*
Att vakna upp på söndagsmorgonen och inte få åka in till henne då man vaknade kändes jätte konstigt, det var en mycket märklig känsla.
När jag satt där i rummet och skulle ta farväl av mormor så ville liksom inte kroppen min hänga med och jag hade otroligt svårt att lämna rummet, ville liksom placera mig i stolen bredvid så som vi gjort alla andra dagar och nätter då vi vakat över henne och sitta där fast hon inte andades längre.
Jag ville verkligen inte lämna henne där själv…. men någonstans i hjärnan så förstår man ju att man måste ju säga farväl och lämna henne där hon låg och när jag gick ut genom dörren första gången så kunde jag inte säga farväl.
Gick ut i korridoren och möttes av underbara sköterskan H och hon pratade med mig och sedan gick jag in igen och tog farväl.
Gick återigen ut ur rummet och det var sista gången jag skulle få se mormor.
Försökte tänka på att vi ses igen så småningom, det är jag säker på att vi gör.
När jag blundar så ser jag henne framför mig, jag ser hennes djupa stilla andetag, jag ser också andra många fina minnesbilder från förr och nu. Jag känner fortfarande hennes hand i min hand.
Älskade mormor DU kommer alltid finnas i mitt hjärta!
♥
♥
Malin
Kram!
Svår känsla.
Tänker på dig.
Pappa har ju varit dålig i 2½ år nu och för en timme sedan ringde mam från akuten att nu e han där o mår inte bra.
Jag stänger mig känner jag. för det är så ofattbart att kanske ..kanske slutar det inte bra!
Kram igen!
love o kram
