Ledsamt.....
Igår var jag till vetrinären med min goa lilla Mia.
Inget trevligt besök alls, jag var förberedd...(trodde jag) på det värsta för jag kände på mig att något var tokfel och min magkänsla går jag oftast på.
Sedan i fredags så har Mia varit lite hängig av sig och framför allt i lördags så började hela hennes bakre del av kroppen/höfter att hänga.
Det är svårt att förklara men det ser hängigt ut och hennes svans är helt mellan hennes ben.
Hon som alltid är glad och viftar på svansen, men inte nu...den bara hänger.
Hon är medtagen och går väldigt sakta när vi är ute o går, hon blir fort ansträngd....så alltså har hon ont.
Jag får hjälpa henne upp för trappen och ner, lyfta upp henne i sin favorit fotölj, soffan o vår säng.
Så igår åkte vi till Nyköping och till vår vet.som var så snäll och tog emot oss akut.
Hon undersökte Mia och tog prover, ultraljud på livmodern m.m.
Det visar sig då att Mia har diabetes och ligger högt upp på detta värde.
(vad det nu betyder)
Plus att det är något med hennes ryggslut/höft/svans som inte är som det ska.
(hon har fått medicin, så vi ska se om det hjälper)
Ang diabetesen så är det väl så att Mia har tyvärr inte de bästa förusättningarna att klara av insulin då hon har fulllt av juverknölar i sin lilla kropp plus livmodern kvar och sin vikt PLUS sin ålder, 10 år.
Så det vet sa till mig är att om jag beslutar mig för (om hon blir bra i sin rygg/höft/svans vill säga) att sätta henne på insulin så köper jag henne ca 12 mån till.
Det är oxå bättre förutsättningar enl vet att sätta en yngre hund på insulin osv.
Jag har idag huvudet fullt av en massa frågor och funderingar, jag har även samvetskval.
Det känns som om hjärnan kokar över. Måste idag skaffa mig mera info och prata med vet. igen.
Är förvirrad och enormt enormt lessen!
Jag måste ta ett beslut och det här beslutet är det svåraste beslut jag någonsin tagit i hela mitt liv.
Mia är liksom min livlina och jag hennes.
(kan vara ego skrivet men jag känner så här, det är iallafall en av mina känslor jag har just nu.)
Mera än så här orkar jag inte skriva just nu.
//
M :(
Det där är det värsta som finns! Var med om ett liknande beslut på mina föräldrars hund/min hund för 2 år sedan. Operation eller inte. Blev operation och en hel del pengar men det blev 2 år tll med henne i våra liv. Dom är ju våra bebisar och jag ä livrädd inför den dagen då det kommer till Alice. Gäller att njuta av varenda dag som går!! Puss o kram till dig och sänder massa styrkekramar till dig!!
Älskade lilla skruttfia Mia. Tänker på dig och vet vilken enorm smärta och sorg du känner. Den är hemsk!! Massa styrkekramar till dig och henne. Tipsar igen om att simma med henne, Tino har en skada på ryggslutet och att han simmade räddade honom, han byggde upp sina muskler plus att han gick ner i vikt. Kan vara värt ett försök kanske. Håller alla tummar och tår och skickar tusen styrkekramar från mig och Tino!!!
Men gumman, usch vad tråkigt. Jag förstår att det snurrar nu i huvudet, o det är inget lätt beslut att ta, oavsett vad det blir.
Vi måste pratas vid nån dag, snart!
Stor kram!
Usch, jag lider med dig. Jag fick ju avliva min älskade Nellie (Cornelias dotter) för snart 2 år sedan. Hon blev sjuk en fredag, vi åkte in akut på lördagen och på söndagen var hon död. Där fanns inte mycket att göra, men det gick så fort. Jag hann inte förbereda mig mentalt. Fast det kanske var bäst så. Försök att inte vara självisk utan tänk på vad som är bäst för Mia. Det viktigaste är ju att din älskade hund inte har ont! Skickar styrkekramar!
Jag vet inte vad det var med min kommentar som jag nyss skrev, men när jag skulle skicka den till dig så kraschade hela Internet Explorer... :)
Jag vet hur jobbigt beslut du har framför dig, fick ju ta samma för min älskade Nellie (Cornelias dotter) för 2 år sedan (till sommaren). Där gick det fort, sjuk en fredag, in på lördagen och avlivning på söndagen. Försök att inte vara självisk (svårt!), det viktigaste är att hon inte har ont. Skickar massa styrkekramar.
